Isac Åkerberg, ny bloggare på vår sajt..

Vaknar utvilad äter en helt vanlig frukost, inga konstiga tokladdningar med mat etc som kan sätta magen ur spel. Utför alla förberedelser som någon slags ritual. Smörja in fötter, sätta på nummerlappen på det nya Högbylinnet. (Comeback!) Monterar chipet på skon osv osv.

Drar mig mot bussen där jag träffar Kristian, han känns laddad, härligt! Nästa station kliver Anders på, han känns fokuserad, bra. Några stationer senare stiger Anne på hon känns pirrig, bra tecken! Och efter ytterligare någon station så stiger Klas på, han är den enda som sprungit maran förut, hans känns lugn, gott. Det behövs för att vi andra inte skall spåra ur.  Hur känner jag mig då, jo jag känner mig priviligierad av att få omges av dessa härliga vänner och självklart taggad och nervös, en härlig känsla. Vi åker till slussen, byter till röda linjen mot Mörby, knökfullt redan och värre blir det vid T-centralen. Hoppar av vid stadion som typ 99.7% av alla andra på tuben. Konstaterar att det skulle behövas lite toaletter och pissoarer redan utanför spärrarna…

Vi närmar oss stadion och stämningen är bra, vädret är gött. 15grader, vindstilla, kanske en aning kvalmigt. Men bättre förhållanden är svårt att få. Vi möter upp med Camilla som har plats i elitfållan för att ta en obligatorisk groupie och ha lite pepptalk. Alla är taggade och alla känner sig i bra form. Dags för de sista förberedelserna… toakö, knyta skorna, knyta om skorna, lätta på trycket, uppvärmning, lätta på trycket, dricka vatten, stretcha, fokusera… förvånas över hur mycket folk det är och sedan smäller startskottet och jag tar mina första steg på mitt första maraton, vilken ball känsla!

Jag och Kristian står bredvid varandra och har samma mål, att gå under 3:30. Ett tufft men ändå ett realistiskt mål känner vi båda. Vi rullar igång och allt känns bra kilometrarna känns lätta, en efter en jobbar vi oss fram. Någonstans vid Kungsan så kommer Anders ikapp som startat i gruppen efter, bra inledning på den mannen! Jag påpekar att vi flera gånger gör kilometrarna under 4:50, till och med nedåt 4:30. Jag blir lite orolig för att det går för fort och att jag kommer få sota för det, jag tar ett beslut att inte gå med farthållarna och vid 12km, vid vätskan efter Västerbron så tappar jag Kristian och Anders ryggtavlor. Tuggar på förbi Stadshuset, Centralen, Torsgatan och sedan mot Karlaplan där Hanna och grabbarna står, det ger mig motivation att få se dem och få lite lagning inför andra varvet. Nu beger vi oss ut på Djurgården, vilket jag upplevde som väldigt skönt, det blir tystare och jag känner ett lugn vilket är väldigt skönt. Vid Gröna lund börjar publiken hopa sig igen och efter Djurgårdsbron en bit in på Strandvägen står Hanna och grabbarna igen, superkul! :-) Bara några kilometer till jag får lagning av brorsan, bara tugga på mot Mariatorget.

Blir glatt överraskad efter Gamla stan, när Tobbe kommer springande bredvid med en vattenflaska och kör lite pepptalk, jag tackar och bockar när Tobbe slår av på takten och återgår till att vara publik och hejarklack.

Backen upp mot Mariatorget är tuff, väl där uppe står brosan med energi, jag passar på att kasta kepsen. Less is more. Får några hejarop innan det är dags för nästa backe mot Högalid, där står ”Skyltmannen” och skriker för fulla muggar, inspirerande. Men nu börjar det snart gå utför och det börjar kännas jäkligt illa i framsida lår. Kämpar mig ned mot vätskan, fyller på och tuggar vidare mot Västerbron. Uppför går bra, nedför är en katastrof. Blir tvungen att stanna och stretcha flera gånger, försöker springa men kan inte, börjar gå, stretchar lite till. Försöker springa men kroppen säger nej… hjärnan säger ja! Jag och en man från Hossmo springer och går om varandra om vart annat, innan vi bestämmer oss för att gå ihop istället för att samla oss lite. Det visar sig att vi har gemensamma bekanta, hur stor är den sannolikheten? Men hade jag inte haft Högbylinnet hade det aldrig hänt förmodligen. Vi tar oss varsin pepsi och kaffe. Blir sedan påhejad av Elin och någonstans vid centralen börjar jag på något sätt ta mig framåt med något som kan kallas ett löpsteg, här minns jag inte så mycket mer än att jag har tunnelseende och fokuserar mig endast på mig själv och för att peppa mig själv och andra så börjar jag dunka de jag springer förbi och säger något positivt. Räddar det inte min dag så kanske det räddar någon annans.

Borta vid humlegården står Hanna och grabbarna igen, jag tar mig tid att stanna och krama dem. Det är nog nu jag fattar att jag kommer klara det och att jag kommer bärga min medalj. En helt otrolig känsla.

Stapplar vidare mot stadion, försöker ta in stämningen och njuta inne på station men fokus är på att ta mig framåt. Passerar mållinjen på 3:43:25. JA, jag klarade det och jag höll ihop det under 3:45:00.

Får äntligen medaljen runt halsen. Tar mig mot ÖIP hämtar ut väskan, ringer Hanna, säger att jag älskar henne och bryter sedan ihop, är totalt utmattad….

Nästa maraton blir i Köpenhamn, maj 2018. Då ska det bli PB-slakt.